gb

Jordskorpans dynamik, dess eruptioner, sedimentationer, veckningar och erosioner, allt med entropisk karaktär, bildar spelplan för det mänskliga dramat. Vi förstår och uttrycker världen med språkliga medel. I våra försök att spegla verkligheten lånar vi, oavsett kultur och tidsepok, mycket av vår metaforik från de grundläggande, aldrig vilande geologiska processerna.

 

Med arkitektur och dans talar människan. I verbala och visuella bilder synliggör och beskriver hon sammanhang och avgör sin position, vrider och vänder. Platser med existentiell tydlighet ger upphov till inspirerade, dristiga begrepp. Med elementen i kollision har orden blivit vindpinade, ispiskade och solstekta. Vi rör oss, tack vare och på trots mot gravitationen, över en väldig jordbåge. På jakt efter en ständigt vikande horisont gräver vi bokstavligen språket ur marken, konstruerar försvinningspunkter. Ur det evolutionära trotset att resa sig på två ben växer diagonalens och den uppåtsträvande vertikalens triumf medan horisontalens språkliga peneplan lånar sig till vila, status quo och passivitet. Trots vår jordbundenhet, vår vikt och tyngd, känner vi oss äga en fri vilja, en förespeglad rörelsefrihet, ett psykologiskt betingat egocentrum frigjort från jordens tvingande dragningskraft. Vi tenderar att negligera den ständigt verkande geocentriska tyngdlagen men det är i dynamiken mellan dessa poler som det mänskliga språket tar form. Orden och bilderna är det mänskliga trotsets signum och ger oss riktning och teori i kaos. Alltet uppstår med språket. Varken det egna påståendet eller den andres tes definierar sanning. I dialogens origo där alla ögonblickets utsagor möts uppstår verkligheten. Utan samtal ingen mänsklighet. Vi skapar världen med gester, bilder och ord. Språket är jordbundet. Marken vi står på, gräver i, berget vi bestiger, sluttningen vi bebygger är geofysisk grundinformation. Landskapet är samtalets bas. Liksom den paleolitiska människan levde och fann sitt språk, utvecklade de adekvata och poetiska orden i symbios med jordskorpans materialitet, utvecklas det urbana kontemporära informationsutbytet, dess bilder, rörelsemönster, skiftningar och stadsplaner på geologiska villkor. Det är inte floderna som väljer sitt lopp där stora städer ligger.

 

System förändras för att slutligen bryta samman. Just den ömsesidiga påverkan ordning-ordning gör dem till system. Vår språklighet är föränderlig, entropisk och jordbaserad. I egenskap av att vara levande har jag privilegiet att medagera i denna dialog med verkligheten, med människor, jord och kosmos. För mig är berg en självfallen metafor för det mänskliga dramat och jag upplever spelet mellan eruptiva och eroderande krafter som en nedärvd prenatal mental figuration.

 


 
close